Come along
Vi sms:ar, vi msn:ar, vi pratar i telefon, vi tänker på varandra.
Har lyssnat på Titiyo idag. En av hennes låtar handlar om min dag. Exakt på pricken:
Någon i hans frus närhet har plötsligt gått bort i alldeles för tidig ålder. Hon är förkrossad. Ringer till honom för tröst. Han ägnar timmavis på att lyssna och trösta. Hon kommer på andra tankar. Hon saknar familjen och undrar om hon gjort fel val. Hon vill komma över. Han säger nej.
Jag frågar om det på riktigt är slut mellan dem eller om det finns minsta hopp kvar till ett försonande. Han säger att han har känslor kvar men inte har mod till en ny start. Jag säger att om de vill försöka igen så ska de göra det, vill inte vara i vägen. Jag vill bara veta. Ska jag hoppa av här eller ska vi fortsätta på den vägen vi svängt in på?
Han säger att han är rädd att få för starka känslor för mig. Jag frågar vad problemet egentligen är? Vad är det som gör det så hemskt att bli kär? Jag vet att hans förra liv är kaos och ännu inte helt avställt. Jag vet att de åren de haft tillsammans är värdefulla och oförglömliga. Jag vet att hon alltid kommer finnas i hans närhet. Jag vet att barnen är två individer som är inblandade i allting. Jag vet allt det där. Nej, jag vet inte, jag tror, gissar, antar.
Det är nu mitt tag som kändes stadigt innan börjar bli glidigt. Jag behöver hålla fast mig med båda händerna. Tänk inte på henne! Se mig! Jag är här för dig och vill ditt bästa och vårt liv skulle bli så himla mycket annorlunda och bättre! Jag känner detta efter tre veckor! Det här är skrivet i stjärnorna!
Är det det? Skrivet i stjärnorna? Överreagerar jag? Eller är det så här det känns när man hittat rätt?
Har lyssnat på Titiyo idag. En av hennes låtar handlar om min dag. Exakt på pricken:
Come along now, come along and you'll see
What it's like to be free
Come along now, come along with me
And I'll ease your pain
Come along, come along with me
And let's seize this day
Come along, come along with me
What it's like to be free
Come along now, come along with me
And I'll ease your pain
Come along, come along with me
And let's seize this day
Come along, come along with me
Någon i hans frus närhet har plötsligt gått bort i alldeles för tidig ålder. Hon är förkrossad. Ringer till honom för tröst. Han ägnar timmavis på att lyssna och trösta. Hon kommer på andra tankar. Hon saknar familjen och undrar om hon gjort fel val. Hon vill komma över. Han säger nej.
Jag frågar om det på riktigt är slut mellan dem eller om det finns minsta hopp kvar till ett försonande. Han säger att han har känslor kvar men inte har mod till en ny start. Jag säger att om de vill försöka igen så ska de göra det, vill inte vara i vägen. Jag vill bara veta. Ska jag hoppa av här eller ska vi fortsätta på den vägen vi svängt in på?
Han säger att han är rädd att få för starka känslor för mig. Jag frågar vad problemet egentligen är? Vad är det som gör det så hemskt att bli kär? Jag vet att hans förra liv är kaos och ännu inte helt avställt. Jag vet att de åren de haft tillsammans är värdefulla och oförglömliga. Jag vet att hon alltid kommer finnas i hans närhet. Jag vet att barnen är två individer som är inblandade i allting. Jag vet allt det där. Nej, jag vet inte, jag tror, gissar, antar.
Det är nu mitt tag som kändes stadigt innan börjar bli glidigt. Jag behöver hålla fast mig med båda händerna. Tänk inte på henne! Se mig! Jag är här för dig och vill ditt bästa och vårt liv skulle bli så himla mycket annorlunda och bättre! Jag känner detta efter tre veckor! Det här är skrivet i stjärnorna!
Är det det? Skrivet i stjärnorna? Överreagerar jag? Eller är det så här det känns när man hittat rätt?
Kommentarer
Trackback
