Julafton
Så var det jul än en gång. Väldigt lite stress och upptrissning detta år och skönt är väl det. Jag kom hem igår och hjälpte till med julbak och matlagning. Idag var det bara mysigt med promenad, mat, Kalle Anka och julklappar.
Hela dagen har dock varit som en dimma för mig. Jag kan inte tänka på något annat än honom. Jag har försökt vilseleda mig själv in på tankarna om de två andra männen jag nyligen träffat. Det går inte! Ingen av de två rör mig så mycket som han gör!
Idag funderade jag på hur det skulle bli om han bestämde sig för att ge sitt äktenskap en andra chans. Ska jag ge den andra mannen ett försök då? Just nu känner jag att han visst är trevlig men vi skulle aldrig funka ihop i längden. Ska jag då använda honom som ett rebound och ha kul med en tid för att sedan behöva gå igenom ytterligare ett uppbrott? Tiden man har kul är väl värt mödan men inget uppbrott är någonsin underhållande. Inte heller om man själv styr det. Jag tror inte att jag skulle kunna ge den här mannen en ärlig chans med en framtid i sikte.
Den tredje mannen är rent och skärt sex. Underbart! Inga förpliktelser och inga jobbiga tankar som rusar runt i huvudet.
Vi har inte pratat med varandra på ett tag. Vi brukar prata på kvällarna antingen på telefon eller msn. Han har inte varit online och inte sms:at mig eller ringt fastän jag har försökt kontakta honom. Det betyder att han medvetet undviker mig. Jag mailade honom och skrev att det inte funkar för mig att inte kunna prata på något sätt. Jag är rädd att jag tappar honom om jag inte får göra väsen av mig. Rädd att han tappar bort mig i virrvarret. Han mailade mig tillbaka och i korta drag försäkrade han mig om att han tänker på mig ofta men är väldigt kluven. Det kändes bra och dåligt. Inget definitivt svar men ändå finns ett litet hopp kvar. Är detta naivt? Jag vet inte. Jag bara hoppas på ett lyckligt slut... med oss två inblandade.
Fick ett god jul-sms idag. Inget världsomvälvande men i alla fall ett livstecken och en bekräftelse av mig.
Det är så energislukande för mig det här. All min tankekraft går till honom. Han har liksom bundit mig och jag kan inte få upp knuten! Får nästan panik av att inte kunna röra mig fritt. Jag vill bara att han ska välja mig för då skulle jag lova honom hela mig och lite till. Är det så det ska kännas när det känns rätt? Jag tror det. Jag känner det som att han är den jag vill vara med. Vill berätta allt för honom. Ska aldrig sluta älska honom och ta hand om hans människa.
Älskar jag honom?
När vet man det? För två veckor sen var jag passionerat förälskad i honom. Nu kanske jag är kär? Men när älskar jag honom? Det gör ont i mig för att det gör ont i honom. Är det kärlek?
Hela dagen har dock varit som en dimma för mig. Jag kan inte tänka på något annat än honom. Jag har försökt vilseleda mig själv in på tankarna om de två andra männen jag nyligen träffat. Det går inte! Ingen av de två rör mig så mycket som han gör!
Idag funderade jag på hur det skulle bli om han bestämde sig för att ge sitt äktenskap en andra chans. Ska jag ge den andra mannen ett försök då? Just nu känner jag att han visst är trevlig men vi skulle aldrig funka ihop i längden. Ska jag då använda honom som ett rebound och ha kul med en tid för att sedan behöva gå igenom ytterligare ett uppbrott? Tiden man har kul är väl värt mödan men inget uppbrott är någonsin underhållande. Inte heller om man själv styr det. Jag tror inte att jag skulle kunna ge den här mannen en ärlig chans med en framtid i sikte.
Den tredje mannen är rent och skärt sex. Underbart! Inga förpliktelser och inga jobbiga tankar som rusar runt i huvudet.
Vi har inte pratat med varandra på ett tag. Vi brukar prata på kvällarna antingen på telefon eller msn. Han har inte varit online och inte sms:at mig eller ringt fastän jag har försökt kontakta honom. Det betyder att han medvetet undviker mig. Jag mailade honom och skrev att det inte funkar för mig att inte kunna prata på något sätt. Jag är rädd att jag tappar honom om jag inte får göra väsen av mig. Rädd att han tappar bort mig i virrvarret. Han mailade mig tillbaka och i korta drag försäkrade han mig om att han tänker på mig ofta men är väldigt kluven. Det kändes bra och dåligt. Inget definitivt svar men ändå finns ett litet hopp kvar. Är detta naivt? Jag vet inte. Jag bara hoppas på ett lyckligt slut... med oss två inblandade.
Fick ett god jul-sms idag. Inget världsomvälvande men i alla fall ett livstecken och en bekräftelse av mig.
Det är så energislukande för mig det här. All min tankekraft går till honom. Han har liksom bundit mig och jag kan inte få upp knuten! Får nästan panik av att inte kunna röra mig fritt. Jag vill bara att han ska välja mig för då skulle jag lova honom hela mig och lite till. Är det så det ska kännas när det känns rätt? Jag tror det. Jag känner det som att han är den jag vill vara med. Vill berätta allt för honom. Ska aldrig sluta älska honom och ta hand om hans människa.
Älskar jag honom?
När vet man det? För två veckor sen var jag passionerat förälskad i honom. Nu kanske jag är kär? Men när älskar jag honom? Det gör ont i mig för att det gör ont i honom. Är det kärlek?
Kommentarer
Trackback
