Snacket
Han har precis gått. Han hämtade mig kl 14 på jobbet och vi åkte hem till mig. Han hade bråttom så vi fick bara en timme tillsammans.
Han var så fin, kom in som en uppenbarelse på jobbet och jag kände mig fruktansvärt stolt över att jag haft honom som min ett litet tag. Han har tyckt om mig och vi är så vackra tillsammans. I alla fall är vi det i mitt hjärta.
Han sa precis så som jag trott; att han har känslor för sitt ex och att det skulle vara det optimala om de kunde få det att fungera igen. Dock är han väldigt osäker på om han vågar försöka igen eftersom de redan givit sitt äktenskap flera chanser och varför skulle det vara annorlunda nu? De kanske helt enkelt inte passar ihop som människor. De saknar båda två familjelivet väldigt mycket men om inte livet mellan de två fungerar så försvinner lyckan i familjelivet ganska snabbt också. Detta grubblar han över och jag förstår att det känns trögt och jobbigt.
Var är jag i bilden undrade jag? Han förklarade att han mycket väl kan utveckla oerhört starka känslor för mig om vi fortsätter träffas. Han vill bara inte blanda ihop äpplen och päron. Hans beslut om sitt ex och om mig ska basera sig enbart på känslorna och inga praktikaliteter eller vara en smidig lösning. Det känns rättvist för min del. Jag vill inte vara hans andrahandsval (även om jag på ett sätt är det) utan vill att han ska välja att vara med mig för att han trivs med mig som person och kan se ett bra liv med mig. Såklart är hans ex det första valet eftersom hon var med från början och är barnens mor.
Jag frågade om han var skeptisk till ett liv med mig eller om han skulle våga ge sig in i en relation med mig om allt annat bara var löst. Absolut, svarade han. Då kände jag hur det lilla hoppet jag haft inom mig liksom blommade ut litegrann men jag sitter nu och försöker som bästa trycka ner blomman i jorden igen för jag vill inte bli så där fruktansvärt besviken och kraschad som man kan bli efter ett känslomässigt nederlag. De ska skriva sin slutgiltiga signatur på skilsmässopapprena om några veckor och sen får det gå en tid. Jag hoppas att han då kommer fram till att han inte saknar henne och ser mig lite klarare. Han vill hålla kontakten och prata med mig som en nära vän. Det vill jag också men jag undrar hur länge jag ska klara av att inte få ha fysiskt umgänge med honom?
Jag väntar på honom. Helt klart. Det är fel, jag vet, alla säger det. Men vad i helvete ska jag göra? Jag kan försöka träffa andra och dejta hej vilt men han är ju alltid i mina tankar ändå! Jag gör som jag känner och hoppas på det bästa.
Förresten, vi kramades och jag fick en mjuk puss på mina läppar innan han gick.
Han var så fin, kom in som en uppenbarelse på jobbet och jag kände mig fruktansvärt stolt över att jag haft honom som min ett litet tag. Han har tyckt om mig och vi är så vackra tillsammans. I alla fall är vi det i mitt hjärta.
Han sa precis så som jag trott; att han har känslor för sitt ex och att det skulle vara det optimala om de kunde få det att fungera igen. Dock är han väldigt osäker på om han vågar försöka igen eftersom de redan givit sitt äktenskap flera chanser och varför skulle det vara annorlunda nu? De kanske helt enkelt inte passar ihop som människor. De saknar båda två familjelivet väldigt mycket men om inte livet mellan de två fungerar så försvinner lyckan i familjelivet ganska snabbt också. Detta grubblar han över och jag förstår att det känns trögt och jobbigt.
Var är jag i bilden undrade jag? Han förklarade att han mycket väl kan utveckla oerhört starka känslor för mig om vi fortsätter träffas. Han vill bara inte blanda ihop äpplen och päron. Hans beslut om sitt ex och om mig ska basera sig enbart på känslorna och inga praktikaliteter eller vara en smidig lösning. Det känns rättvist för min del. Jag vill inte vara hans andrahandsval (även om jag på ett sätt är det) utan vill att han ska välja att vara med mig för att han trivs med mig som person och kan se ett bra liv med mig. Såklart är hans ex det första valet eftersom hon var med från början och är barnens mor.
Jag frågade om han var skeptisk till ett liv med mig eller om han skulle våga ge sig in i en relation med mig om allt annat bara var löst. Absolut, svarade han. Då kände jag hur det lilla hoppet jag haft inom mig liksom blommade ut litegrann men jag sitter nu och försöker som bästa trycka ner blomman i jorden igen för jag vill inte bli så där fruktansvärt besviken och kraschad som man kan bli efter ett känslomässigt nederlag. De ska skriva sin slutgiltiga signatur på skilsmässopapprena om några veckor och sen får det gå en tid. Jag hoppas att han då kommer fram till att han inte saknar henne och ser mig lite klarare. Han vill hålla kontakten och prata med mig som en nära vän. Det vill jag också men jag undrar hur länge jag ska klara av att inte få ha fysiskt umgänge med honom?
Jag väntar på honom. Helt klart. Det är fel, jag vet, alla säger det. Men vad i helvete ska jag göra? Jag kan försöka träffa andra och dejta hej vilt men han är ju alltid i mina tankar ändå! Jag gör som jag känner och hoppas på det bästa.
Förresten, vi kramades och jag fick en mjuk puss på mina läppar innan han gick.
Kommentarer
Trackback
