mittemellan

Det har gått en vecka sen vi sågs på nyårsafton och hade snacket och jag har fått hålla mig från att inte sms-bomba, terror-ringa eller massmaila honom. Jag spelar inget spel här, det gillar jag inte, men jag vill göra lidandet kort för min egen del. Samtidigt har jag varit orolig över att han ska glömma bort mig om jag inte visar att jag lever. Ska nån kontakta nån så är det han. Han vet var jag står och det är upp till honom att vårda de känslorna en stund nu. Låter detta super-duper-barnsligt? För mig känns det som det enda rätta. Han har förklarat för mig att han har kaos i hjärnan och behöver tid att fundera och då vill jag inte terra honom och verka desperat.

Rätt var det var när jag satt här i soffan ikväll så kommer det ett sms från honom: