mittemellan

Jag har ju känt mig oväntat lugn efter vårt snack i onsdags. Jag trodde att jag skulle däcka fullständigt och inte se en väg ut eller ens minsta ljusstrimma. Nu vet jag vad som hänt. Det är inte det att jag inte känner någonting. Det är värre; jag är helt tom.

JAG ÄR TOM.

Jag är inte alls lugn eller oberörd eller lättad. Jag är totalt tom. Det finns inget värre. Jag har ingen källa att plocka ur längre. Kan inte åstadkomma någon känsla för någonting.


Idag satt jag på bussen och kände plötsligt hur det gjorde lite ont i mitt hjärta. Det höll i sig en liiiten del av en sekund men ändå väldigt påtagligt. Är det han som är på väg in igen? Jag kanske satte upp en stenmur runt mig och mina känslor som sedan tvingade ut allt i avloppet och nu är han på ingång igen? Att allt ska vara så fruktansvärt komplicerat jämt! Är inte jag värd en gräddfil snart?

Nej, jag är inte så gammal. Jag har inte haft speciellt många år i det här vuxenlivet än men jag känner mig själv kanske mer än jättevuxna människor och jag förstår när något är rätt eller fel. Jag känner så djupt att han är rätt för mig. Varför kan inte han skilja mellan rätt och fel som jag?