mittemellan

Sen han lämnade mig igår har jag inte känt mig så konstig som jag trodde jag skulle. Jag har inga fjärilar i magen pga naivt hopp, jag har ingen knut i magen pga total krasch, jag har inte en konstant upptagen hjärna som bara tänker på honom. Jag har liksom ingenting. Vad betyder det?

Om jag känner efter inåt så känns det som att jag fått ett annat lugn i mig som uppfyller själen och tankarna. Jag vet var jag har honom. Hoppas fortfarande på att det ska bli vi såklart men har också en föraning om att det kan bli pannkaka av alla mina önskningar.

Jag hoppas att den här mogna känslan infinner sig tills vidare så att jag slipper må dåligt över honom.