mittemellan

Idag vet jag inte hur jag ska komma upp ur sängen och orka med dagen. Vill bara ligga kvar och stirra ut genom fönstret.

Så var det bestämt: han börjar om med sin fru. Han påstår i och för sig att de inte hundraprocentigt bestämt sig utan ska i två veckor "känna efter om de vågar ge det en chans till".

Det gör så ont i mitt hjärta att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Sådan fruktansvärd smärta är ingen värd!

Jag vill att han ska älska mig!!!!!!

Hans fru ska på denna tiden inte träffa sin nya pojkvän (som är lika gammal som jag) och han ska inte träffa någon och har lovat att avsluta msn och all annan nätverksamhet. Jag frågade om jag nu raderas ur hans liv. Han svarade att det inte är så och att vi kommer att höras. VARFÖR? Varför vill han ha kontakt med mig om han nu ska satsa på sin fru? Han sa att det är kul att veta hur det är med mig och vad som händer i mitt liv men att det såklart samtidigt känns fel mot hans fru.

Jag fattar inte varför jag skulle träffa honom över huvud taget. Allt skulle bara bli så mycket enklare om man kunde träffa någon som är i ungefär samma fas som en själv.

Det gör så ont i mitt hjärta och det går ända in i själen. Jag kan ingen huskur mot detta. Det är lika illa varenda gång. Om det är Gud som bestämmer över mitt liv så undrar jag varför han inte kan ge mig kärlek och lycka? Varför är jag bara värd den här skiten? Varför skickar han ingen som kan se mig och älska mig över allt annat?

Är jag inte värd nånting?

Det har gått en vecka sen vi sågs på nyårsafton och hade snacket och jag har fått hålla mig från att inte sms-bomba, terror-ringa eller massmaila honom. Jag spelar inget spel här, det gillar jag inte, men jag vill göra lidandet kort för min egen del. Samtidigt har jag varit orolig över att han ska glömma bort mig om jag inte visar att jag lever. Ska nån kontakta nån så är det han. Han vet var jag står och det är upp till honom att vårda de känslorna en stund nu. Låter detta super-duper-barnsligt? För mig känns det som det enda rätta. Han har förklarat för mig att han har kaos i hjärnan och behöver tid att fundera och då vill jag inte terra honom och verka desperat.

Rätt var det var när jag satt här i soffan ikväll så kommer det ett sms från honom:

Jag har ju känt mig oväntat lugn efter vårt snack i onsdags. Jag trodde att jag skulle däcka fullständigt och inte se en väg ut eller ens minsta ljusstrimma. Nu vet jag vad som hänt. Det är inte det att jag inte känner någonting. Det är värre; jag är helt tom.

JAG ÄR TOM.

Jag är inte alls lugn eller oberörd eller lättad. Jag är totalt tom. Det finns inget värre. Jag har ingen källa att plocka ur längre. Kan inte åstadkomma någon känsla för någonting.


Idag satt jag på bussen och kände plötsligt hur det gjorde lite ont i mitt hjärta. Det höll i sig en liiiten del av en sekund men ändå väldigt påtagligt. Är det han som är på väg in igen? Jag kanske satte upp en stenmur runt mig och mina känslor som sedan tvingade ut allt i avloppet och nu är han på ingång igen? Att allt ska vara så fruktansvärt komplicerat jämt! Är inte jag värd en gräddfil snart?

Nej, jag är inte så gammal. Jag har inte haft speciellt många år i det här vuxenlivet än men jag känner mig själv kanske mer än jättevuxna människor och jag förstår när något är rätt eller fel. Jag känner så djupt att han är rätt för mig. Varför kan inte han skilja mellan rätt och fel som jag?

Varför känner jag ingenting? Jag får nästan bestämma mig för att tänka på honom för det kommer inte lika naturligt som innan. Klart att han är med mig konstant fortfarande men på ett mindre framträdanade sätt.

Jag kände mig lättad på något konstigt sätt efter att vi pratat härom dagen. Som att jag fått svar på mina frågor eller som vi fått ett avslut som båda kommit överens om. Jag blev inte ledsen. Känner mig liksom likgiltig. Vi ska ligga lågt. Vad betyder det? Han verkar vilja fortsätta ses då och då men som vänner. Vad kan vi vara för slags vänner egentligen? Jag kommer bara att längta efter hans läppar och ha svårt att hålla händerna i styr. Kommer han att tänka samma sak? Eller är det meningen att vi ska vara vänner som har sex? Det var ju planen från början men det fungerade ju inte som vi nu tydligt ser. Ett platoniskt förhållande alltså?

Om han ska fundera ut vad han vill med sitt ex; ska jag hålla mig undan och inte visa att jag finns för att göra det hela enklare för honom? Men tänk om han glömmer mig då? Om jag håller mig framme och pockar på uppmärksamhet; kommer han aldrig till klarhet då? Var är vägen ut? Hur fan kom jag in? Vet inte om jag ska ta höger eller vänster.

Jag vet att jag bara vill hans bästa. Han har redan blivit någon som jag håller mycket av och önskar allt gott. Det gör ont i mig när han mår dåligt. Det här är meant to be. Varför har jag annars fått de här känslorna så oerhört snabbt?

Sen han lämnade mig igår har jag inte känt mig så konstig som jag trodde jag skulle. Jag har inga fjärilar i magen pga naivt hopp, jag har ingen knut i magen pga total krasch, jag har inte en konstant upptagen hjärna som bara tänker på honom. Jag har liksom ingenting. Vad betyder det?

Om jag känner efter inåt så känns det som att jag fått ett annat lugn i mig som uppfyller själen och tankarna. Jag vet var jag har honom. Hoppas fortfarande på att det ska bli vi såklart men har också en föraning om att det kan bli pannkaka av alla mina önskningar.

Jag hoppas att den här mogna känslan infinner sig tills vidare så att jag slipper må dåligt över honom.