mittemellan

Han har precis gått. Han hämtade mig kl 14 på jobbet och vi åkte hem till mig. Han hade bråttom så vi fick bara en timme tillsammans.

Han var så fin, kom in som en uppenbarelse på jobbet och jag kände mig fruktansvärt stolt över att jag haft honom som min ett litet tag. Han har tyckt om mig och vi är så vackra tillsammans. I alla fall är vi det i mitt hjärta.

Han sa precis så som jag trott; att han har känslor för sitt ex och att det skulle vara det optimala om de kunde få det att fungera igen. Dock är han väldigt osäker på om han vågar försöka igen eftersom de redan givit sitt äktenskap flera chanser och varför skulle det vara annorlunda nu? De kanske helt enkelt inte passar ihop som människor. De saknar båda två familjelivet väldigt mycket men om inte livet mellan de två fungerar så försvinner lyckan i familjelivet ganska snabbt också. Detta grubblar han över och jag förstår att det känns trögt och jobbigt.

Var är jag i bilden undrade jag? Han förklarade att han mycket väl kan utveckla oerhört starka känslor för mig om vi fortsätter träffas. Han vill bara inte blanda ihop äpplen och päron. Hans beslut om sitt ex och om mig ska basera sig enbart på känslorna och inga praktikaliteter eller vara en smidig lösning. Det känns rättvist för min del. Jag vill inte vara hans andrahandsval (även om jag på ett sätt är det) utan vill att han ska välja att vara med mig för att han trivs med mig som person och kan se ett bra liv med mig. Såklart är hans ex det första valet eftersom hon var med från början och är barnens mor.

Jag frågade om han var skeptisk till ett liv med mig eller om han skulle våga ge sig in i en relation med mig om allt annat bara var löst. Absolut, svarade han. Då kände jag hur det lilla hoppet jag haft inom mig liksom blommade ut litegrann men jag sitter nu och försöker som bästa trycka ner blomman i jorden igen för jag vill inte bli så där fruktansvärt besviken och kraschad som man kan bli efter ett känslomässigt nederlag. De ska skriva sin slutgiltiga signatur på skilsmässopapprena om några veckor och sen får det gå en tid. Jag hoppas att han då kommer fram till att han inte saknar henne och ser mig lite klarare. Han vill hålla kontakten och prata med mig som en nära vän. Det vill jag också men jag undrar hur länge jag ska klara av att inte få ha fysiskt umgänge med honom?

Jag väntar på honom. Helt klart. Det är fel, jag vet, alla säger det. Men vad i helvete ska jag göra? Jag kan försöka träffa andra och dejta hej vilt men han är ju alltid i mina tankar ändå! Jag gör som jag känner och hoppas på det bästa.

Förresten, vi kramades och jag fick en mjuk puss på mina läppar innan han gick.

Jag har fått nog av hans totala tystnad mot mig. Han grubblar, jag vet, men det blir inte enklare för mig att vara helt utestängd från hans värld för det. Jag tänker ju på honom dag och natt och önskar bara att hans läppar var två milimeter från mina!

Jag sms:ar - han svarar inte.

Jag ringer - han svarar inte.

Jag skriver ett långt mail om vad jag känner och hur jag vill att allt ska vara och att jag tror att vi tillsammans kan lösa hela livet. Det gav verkan. Han läste men lyckades inte formulera något bra svar tillbaka så vi ska träffas och prata igenom allting imorgon. På hans initiativ.

Nu undrar jag bara vad han ska säga.

Drömscenariot är att han säger att han har varit dum i huvudet och inte förrän nu insett att det är mig han vill vara med. Vi bestämmer oss för att satsa ordentligt och göra detta officiellt och så firar vi nyår tillsammans.

Det värsta han kan säga är att han tycker om mig men har bestämt sig för att ge sitt en gång kraschade äktenskap en andra chans. Så tackar han för tiden med mig och mitt tålamod och jag gråter mig igenom nyårsnatten med fyrverkerier i bakgrunden.

Det han antagligen kommer säga och som lämnar allt totalt intetsägande är att han har starka känslor för mig och inte vill förlora mig samtidigt som han även känner för sitt ex och fortfarande funderar på om de ska pallra sig upp den där stigen igen. Vad gör jag då? Ett till långt mail? Hur ska jag komma över honom isåfall?

Han kan ju också välja alternativ 4 som innebär att han bryter med både mig och exet. Det vore synd.

Fortsättning följer............ om han inte backar ur imorgon. Undrar om jag ska kyssa honom när han kommer eller ska jag låta bli? Ska jag bara göra det jag känner för eller ska jag tänka mig för?

Så var det jul än en gång. Väldigt lite stress och upptrissning detta år och skönt är väl det. Jag kom hem igår och hjälpte till med julbak och matlagning. Idag var det bara mysigt med promenad, mat, Kalle Anka och julklappar.

Hela dagen har dock varit som en dimma för mig. Jag kan inte tänka på något annat än honom. Jag har försökt vilseleda mig själv in på tankarna om de två andra männen jag nyligen träffat. Det går inte! Ingen av de två rör mig så mycket som han gör! 

Idag funderade jag på hur det skulle bli om han bestämde sig för att ge sitt äktenskap en andra chans. Ska jag ge den andra mannen ett försök då? Just nu känner jag att han visst är trevlig men vi skulle aldrig funka ihop i längden. Ska jag då använda honom som ett rebound och ha kul med en tid för att sedan behöva gå igenom ytterligare ett uppbrott? Tiden man har kul är väl värt mödan men inget uppbrott är någonsin underhållande. Inte heller om man själv styr det. Jag tror inte att jag skulle kunna ge den här mannen en ärlig chans med en framtid i sikte.

Den tredje mannen är rent och skärt sex. Underbart! Inga förpliktelser och inga jobbiga tankar som rusar runt i huvudet.

Vi har inte pratat med varandra på ett tag. Vi brukar prata på kvällarna antingen på telefon eller msn. Han har inte varit online och inte sms:at mig eller ringt fastän jag har försökt kontakta honom. Det betyder att han medvetet undviker mig. Jag mailade honom och skrev att det inte funkar för mig att inte kunna prata på något sätt. Jag är rädd att jag tappar honom om jag inte får göra väsen av mig. Rädd att han tappar bort mig i virrvarret. Han mailade mig tillbaka och i korta drag försäkrade han mig om att han tänker på mig ofta men är väldigt kluven. Det kändes bra och dåligt. Inget definitivt svar men ändå finns ett litet hopp kvar. Är detta naivt? Jag vet inte. Jag bara hoppas på ett lyckligt slut... med oss två inblandade.

Fick ett god jul-sms idag. Inget världsomvälvande men i alla fall ett livstecken och en bekräftelse av mig.

Det är så energislukande för mig det här. All min tankekraft går till honom. Han har liksom bundit mig och jag kan inte få upp knuten! Får nästan panik av att inte kunna röra mig fritt. Jag vill bara att han ska välja mig för då skulle jag lova honom hela mig och lite till. Är det så det ska kännas när det känns rätt? Jag tror det. Jag känner det som att han är den jag vill vara med. Vill berätta allt för honom. Ska aldrig sluta älska honom och ta hand om hans människa.

Älskar jag honom?

När vet man det? För två veckor sen var jag passionerat förälskad i honom. Nu kanske jag är kär? Men när älskar jag honom? Det gör ont i mig för att det gör ont i honom. Är det kärlek?

Har träffat två andra män sedan han började tänka. Det har gått några dagar, kanske fyra, och jag har redan dejtat två andra män. Den första är nästan 30 år äldre än jag och fantastiskt attraktiv. Han är perfekt för sex och no strings attached. Han tycker detsamma så vi träffas snart igen. Den andre träffade jag idag. Han har precis gått. Jag lagade måndagsmiddag och vi hade trevligt med ett halvt glas vin och pasta. Efter en och en halv timme skulle han plötsligt åka hem men sa att det här var väldigt trevligt och ville bjuda på middag hemma hos sig nästa gång. Jaha? Skulle vi inte hoppa i säng?

DÄR HAR VI PROBLEMET!

Jag kan inte tänka på någonting annat än den nyskilde mannen med två barn. Jag har redan försökt med två andra män att glömma de känslor som jag eventuellt skulle kunna utveckla för honom. Det fungerar inte och jag tror att det är för att jag redan utvecklat de känslorna. När jag träffat dessa män har jag bara undrat när vi ska klä av oss. Hur tidigt kan man börja kyssa någon? Det betyder att jag inte är intresserad av dem som personer. Jag har inget utbyte av deras historier och tankar. Jag vill bara åt deras kropp. Det låter fruktansvärt och jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna känna så. Jag gör det nu dock.

Jag har två vägar ut. Antingen kommer den nyskilde mannen med två barn fram till att han ska ge sitt äktenskap en andra chans och jag är ute ur bilden, eller så ser han plötsligt mig som står och väntar på honom i korsningen med öppen famn. I första alternativet skulle det vara skönt att inte har för många hjärtan med änglavingar i huvudet och i det andra alternativet är det enkelt att plocka fram de där hjärtanen igen.

Att det ska vara så in i helvetes svårt. Kan han inte bara INSE???

Hej.

Det är mitt i natten och jag ska upp tidigt imorgon bitti. Inte fan bryr sig hjärnan eller kroppen om det. Jag kan bara tänka på dig och hur fin du är. Ville bara att du skulle veta det.



Hej.

Klockan börjar bli mycket och jag känner mig stressad inför morgondagen. Önskar att du var här och höll mig i din famn tills jag somnat. Jag skulle kunna vila i dig och vakna upp pigg och fräsch till min fredag. Men du är inte här och jag fattar inte varför. Tänker du som jag? Är det här fel? Ska vi egentligen vara tillsammans just nu?



Hej.

Klockan är snart ett men mina ögonlock vill inte trilla ner för då kanske jag missar några timmars tänkande på dig. Det är det som jag har kvar nu: TÄNKANDE. Du är inte på väg hit i bil. Du ringer inte mig stup i kvarten. Du är inte så nära så att jag kan springa till dig. Du är inte här. Jag kan bara tänka på dig och hur jag redan saknar dig.


Hej.

För helvete! Hur faaan fick hon dig att börja tveka??? Hon är ju inte snäll mot dig! Varför funderar du på att kanske börja om? Fan fan fan, ser du inte hur jag glänser och strålar rakt framför dig???? Jag är ju din! Du ska bara klicka acceptera och så kan vi starta vårt fantastiska liv!!! Jävlaaaar!!!


Hej.

Du är en man som jag skulle kunna tänka mig att inleda ett seriöst förhållande med. Ett sånt där man inte är rädd för stupet om man råkar gå lite i förväg ibland. Ett sånt där man plötsligt tänker sig samman med den andre och blir ett. Ett sånt där som jag hatar hos andra; man talar liksom ihop när man pratar med andra. Det finns ett jag men det är inbäddat i ett vi. Ett sånt förhållande vill jag ha med dig.


Hej.

Jag vill älska med dig nu och göra allt bra igen. Det är väl lösningen? Det är i alla fall enklare än att du ska komma fram till något slags konsensus med dig själv och dina olika sidospår. Jag tar av mig mina kläder nu och väntar på att du ska kyssa mig som du alltid kysser mig. Kom med din värme och ge mig av din trygghet! Jag längtar ju efter dig. Som fan.

Det har kommit en ny person in i hans liv.

Han har för bara ett år sen gett upp sitt äktenskap och de har kommit överens om att de har försökt färdigt. Skilsmässa var alternativet som var kvar och hon flyttade ut.

Livet började så småningom arta sig till något slags mönster med barn varannan vecka och bråk på telefon om praktiska saker. Han mår inte dåligt men inte heller bra och sörjer sitt misslyckade äktenskap samtidigt som han längtar efter en kvinna. Han träffar ett par stycken och har sex men avslutar för att undvika mer. Han är inte redo för ett nytt förhållande.

Ett år efter separationen kommer en ny person instövlandes i hans liv. Hon skulle bara vara sex. Inget annat. Bara lust och passion. Det gick inte många dagar så var hon mer än sex. Mycket mer än lust och passion. Tankarna börjar cirkulera och han undrar hur han ska få styr på allt han grunnar på.

Mitt i allting när han bestämt sig för att köra långsamt i väggrenen ringer hans fru och pratar om att börja om och ge allt en ny chans. Hans tankar cirkulerar ännu en gång och allt blir till en labyrint utan slut eller nödutgång. Den nya personen betyder ju mycket för honom och han har redan starka känslor för henne. Den gamla personen bär fortfarande med sig många taggar och river upp gamla halvläkta sår men hon finns också kvar i hjärtat på en liten kant.

Allt skulle vara så enkelt om det bara fungerade med den gamla personen. Barnen finns redan och känner den gamla personen väl. Huset finns redan och jobben och det sociala nätverket finns redan. Allt skulle vara så enkelt om bara en del grejer kunde ordna upp sig och bli till det bättre.

Men den nya personen... Hon är spännande. Hon kommer med ett nytt tänk och nya förhållningssätt till livet. Det skulle bli nytt och intressant och han skulle kanske kunna blomma ut till något han alltid velat men aldrig vågat. De skulle ha fantastiskt sex överallt de kan komma åt! De skulle laga middagar tillsammans och våga prova alla de där konstiga kryddorna! De skulle träffa nytt folk och umgås i många olika kretsar! De skulle genom hennes kontaktnät och arbetssituation halka med på intressanta och roliga äventyr! Men allt är nytt med henne. Allt ska göras från början.

Den nya personen är jag. Jag önskar att jag som ni bara läste detta i en blogg men istället är jag mitt i alltihop. Mittemellan lyckliga forever and ever och ut på krogen igen.

Vi sms:ar, vi msn:ar, vi pratar i telefon, vi tänker på varandra.

Har lyssnat på Titiyo idag. En av hennes låtar handlar om min dag. Exakt på pricken:




Någon i hans frus närhet har plötsligt gått bort i alldeles för tidig ålder. Hon är förkrossad. Ringer till honom för tröst. Han ägnar timmavis på att lyssna och trösta. Hon kommer på andra tankar. Hon saknar familjen och undrar om hon gjort fel val. Hon vill komma över. Han säger nej.

Jag frågar om det på riktigt är slut mellan dem eller om det finns minsta hopp kvar till ett försonande. Han säger att han har känslor kvar men inte har mod till en ny start. Jag säger att om de vill försöka igen så ska de göra det, vill inte vara i vägen. Jag vill bara veta. Ska jag hoppa av här eller ska vi fortsätta på den vägen vi svängt in på?

Han säger att han är rädd att få för starka känslor för mig. Jag frågar vad problemet egentligen är? Vad är det som gör det så hemskt att bli kär? Jag vet att hans förra liv är kaos och ännu inte helt avställt. Jag vet att de åren de haft tillsammans är värdefulla och oförglömliga. Jag vet att hon alltid kommer finnas i hans närhet. Jag vet att barnen är två individer som är inblandade i allting. Jag vet allt det där. Nej, jag vet inte, jag tror, gissar, antar.

Det är nu mitt tag som kändes stadigt innan börjar bli glidigt. Jag behöver hålla fast mig med båda händerna. Tänk inte på henne! Se mig! Jag är här för dig och vill ditt bästa och vårt liv skulle bli så himla mycket annorlunda och bättre! Jag känner detta efter tre veckor! Det här är skrivet i stjärnorna!

Är det det? Skrivet i stjärnorna? Överreagerar jag? Eller är det så här det känns när man hittat rätt?

Vi skulle ses på måndagkvällen. Han hade barnfri vecka. Jag försökte få tag i honom men utan framgång. Tänkte att nu, nu har han funderat och bestämt sig för att vi inte ska ses mer. Tack och hej tänkte jag. Jävlar. Fan att jag skulle luras in i detta. Hur dum får man blir?

Han sms:ade mig på jobbet efter några timmar och sa att han inte kunde komma. Något hade hänt.

Vi talades vid på kvällen och det var nåt bråk med hans exfru. Han var inte på humör och jag förstod. Kanske lika bra. Deras uppbrott är så nytt och jag vill bara vara den där personen som gör honom glad, inte den som ställer krav och får honom att känna skuldkänslor. Så jag förstod. Och det gör jag verkligen.
 
Vi skulle ses på onsdagskvällen. Han hade barnfri vecka. Jag försökte få tag i honom men utan framgång. Än en gång blev jag misstänksam. Vad hade hänt nu? Vill han inte ses mer? Då fick jag ett sms. Han förklarade att han inte var redo för ett förhållande och att jag var så fin att han inte visste vad han skulle göra. Han vågar inte släppa fram sina känslor. Han måste få tänka.

Jaha. Där var det. Det går att tolka på två olika sätt:

1) Han menar det han säger. Han känner att känslorna drar iväg och att han inte har kontroll. Han känner sig inte färdig med sitt gamla liv och därför inte redo att starta upp ett nytt. Han höll på att bli kär i en ny.

2) Han menar inte det han säger. Han har kommit på att han egentligen inte gillar mig och att det räckte med två sextillfällen för att få ut det som fanns i mig. Han har kommit på en fin ursäkt till att lösa upp den lilla patetiska relation vi börjat på.

Jag blev kall. Jag ringde honom när jag kom hem. Vi pratade om oss. Det var tolkningsalternativ 1 som var det rätta. Tack och lov. Efter att han förklarat sig sa jag min sanning. Jag vill börja med att ses när vi båda är lediga och villiga. Jag vill göra saker med honom som får oss att må bra. Jag vill skratta, gå på bio, dricka vin, spela kort, älska, kramas, lösa korsord, gå på museum och vad som helst annat med honom. Jag vill inte prata om de där tunga och seriösa sakerna som genast lägger sordin på allt man äger och har tillsammans. Jag vill ta det lugnt och se var det leder. Vi var överens om det.

Jag var lite lättad. Lite.

Jag funderade inte så mycket på det som hänt mellan oss på kvällen. Kände att det var skönt att ha träffat honom och haft så bra sex. Det här skulle bli bra.

Måndagen efter kunde jag inte få honom ur skallen. Jag förstod inte. Så här skulle jag ju inte känna! Eller? Tänkte jag på hans kropp och hans händer som tog hand om min lust så väl? Tänkte jag på honom som person? Jag försökte vifta bort alla komplicerade tankar men han stannade ändå kvar i bakgrunden.

Han ringde mig på kvällen. Vi pratade om allt och ingenting. Hans jobb, min dag, hans barn, mitt kvällsrep, hans bil, min morgondag...

Han ringde mig kvällen därpå. Vi pratade fortfarande inte om någonting speciellt. Det kändes bra. Jag ville prata med honom om allt och ingenting.

Han ringde mig kväll nummer tre också. Samma konversation. Jag hade längtat efter hans samtal.

Jag tänkte att jag är på den säkra sidan. Jag har inte fler känslor än jag bör. Jag klarar mig hel ur det här. Han vill säkert bara ha ett kravlöst sexförhållande men med lite intellektuellt utbyte inkluderat. En vuxen människa att prata med. Det är väl okej?

På fredagen sms:ade han mig. Vi skulle ses för att fika hemma hos mig om en timme. Jag var överlycklig. Äntligen skulle jag få känna honom i min famn! Vi fikade och älskade oss igenom eftermiddagen.

Vi träffas på internet på en sån där nätdejt. Vi skulle ses för att ha trevligt och mest för att ha bra sex. Jag är så ung, bara 25 och han är för gammal, över 40. Det skiljer 18 år mellan oss. Otänkbart med ett riktigt förhållande var min första tanke. Riskfritt att bli kk tänkte jag och gick glatt iväg till platsen vi skulle mötas på. Äldre män har ju alltid varit som en magnet för mig. Perfekt med honom då. Han vill ha kravlöst sex med mig som är nyfiken och vill prova på medan man kan.

Han är skild sen ett år tillbaka. Ingenting är uppklarat med frun. Ingenting är uppdelat. Ingenting är bestämt.

Det finns två barn i bilden. Båda går på lågstadiet. Den där mittemellan-åldern som är svår. De är inte så små att världen är förhållandevis enkel att ändra på. De är inte vuxna som kan resonera på ett moget sätt. De är inte tonårsbarn som är jobbiga vad de än gör. De är mittemellan.

Jag väntade på honom på vår mötesplats. Han var sen och vi kunde inte ringas för jag vägrade byta telefonnummer eller säga var jag bodde innan vi setts. Till slut dyker han upp. En uppenbarelse! Lång och ståtlig. Snygg och fräsch. Ungdomlig och manlig. En vuxen man på väg mot mig. Vi hälsade med ett handslag och han ursäktade sin sena ankomst. Det var svårt att hitta parkering.

Vi gick en stund och var på väg mot ett café men jag ville mer. Nu!

Vi vände om och gick hem till mig. Jag lagade te och vi pratade om himmel och jord i flera timmar. Han var underbar. Enkel att prata med, vacker att se på, svår att motstå. Han rörde vid mitt intellekt så väl som lust. Vi kramades. Jag drunknade i hans armar och visste att det här var en once-in-a-lifetime-famn. Vi kysstes ömt. Vi hånglade. Vi hånglade passionerat. Vi förflyttade oss till sovrummet. Han började ta av mig mina kläder. Jag rös i hela kroppen. Han rörde mina bröst som ingen man någonsin rört dem förrut. Jag var hans.

Vi hade inte sex. Vi knullade inte. Vi satte inte på varandra. Vi älskade.